Spoca

Joakim Bonnier

Tomas Karlsson berättar om Joakim Bonnier.

Joakim blev förste svensk att vinna ett VM-lopp i F1.

Start

Bildmuseet

Artiklar

Spocapedia

Bildgåtan

Nyhetsbrev


Joakim Bonnier

Joakim Bonnier (1930-1972) var Sveriges förste professionelle racerförare. Han blev också förste svensk att vinna ett VM-lopp i F1, då han segrade i Hollands GP 1959 med en BRM. Han tävlade i F1-VM mellan 1956 och 1971, men det blev bara den enda segern. Däremot hade han en betydligt mer framgångsrik karriär inom sportvagnsracingen och vann flera VM-lopp.

Joakim Bonnier Joakim Bonnier

Bonnier var med och startade Grand Prix-förarnas förening (GPDA) och var dess ordförande från 1962 till sin död. Efter att ha jobbat med att försöka förbättra säkerheten på tävlingsbanorna under många år, kom han själv att drabbas, då han kolliderade med en långsammare bil under Le Mans 24-timmars 1972. Hans Lola kraschade över räcket och ut i skogen. Bonnier blev 42 år.

Född på fashionabla Djurgården blev han varken förläggare som sina kusiner, eller genetikforskare som sin far. Joakim satsade i stället på affärer och kastade sig in i den då lukrativa bilbranschen. Det var också som bilhandlare han kom i kontakt med racing. Debuten med en liten HRG blev en tävling på Flatens is vintern 1953.

När han tog över Alfa Romeo-agenturen 1954 fick han tillgång till fler snabba bilar och efter framgångar i Midnattsolsrallyt och på Hedemora fick han ta över en av fabrikens gamla racersportvagnar. Under 1955 steg han fram som en av Sveriges snabbaste och fick köra några lopp utomlands. Joakim fick blodad tand. Så efter vintersäsongen -56 avvecklade han firman och med en mekaniker, en ombyggd buss, Alfa-racern, en ny Maserati och en standard-Alfa gav sig Scuderia Bonnier ut i Europa. På den tiden betalade man inte anmälningsavgifter, utan fick i stället startersättning och prispengar. Så med sponsring från BP och med flera bilar att tillgå, kunde man köra flera race per helg och få det hela att gå ihop.

Joakim uppmärksammades av Maseratis tävlingsavdelning och efter att ha låtit honom hoppa in som avlösare i en F1:a i Italiens GP fick han ett fabrikskontrakt till 1957 med Maseratis sportvagnsstall. Sportvagns-VM kördes då av samma förare som i F1-VM. Maserati hjälpte honom även med att komma igång i F1. Dels hos Centro-Sud-stallet och dels med en egen bil. Hemma i Sverige var han bara en lös bult från att vinna Midnattsolsrallyt i en Alfa.

Men efter säsongen -57 lade Maserati ner sitt fabriksstall. Tillsammans med kompisen Ulf Norinder startade Bonnier eget igen till 1958 och körde både F1 och sportvagn med Maserati-vagnar. Under året blev han uppsnappad av Borgwards sportvagnsstall och till nästa säsong var det i stället konkurrenten Porsche som tog över svensken, medan BRM signade honom för F1.

Segern i Hollands GP var inte bara Sveriges första VM-seger, utan även det brittiska stallets första. Joakim höll sedan på att vinna Argentinas GP och ledde länge i Monaco 1960, men de stora framgångarna i F1 uteblev. Då gick det bättre hos Porsche, där han vann det klassiska Targa Florio och F2-loppen på Nürburgring och Modena.

Joakim flyttade tidigt utomlands av skatteskäl. 1960 gifte han sig med Marianne Ankarcrona och de fick två söner, Kim och Jonas. De bosatte sig i en liten by norr om Genève i Schweiz. Dit lockade de även boxaren Ingemar Johansson och Jochen Rindt, medan Jackie Stewart bosatte sig i grannbyn.

Till 1961 ändrade man F1-reglementet och de gamla F2-bilarna uppgraderades till F1. Porsches försteförare Joakim Bonnier var en av förhandsfavoriterna till VM-titeln, men trots flera framskjutna placeringar blev det ingen GP-seger och när Porsche efter två säsonger hoppade av F1, fick svensken nöja sig med sitsen i Rob Walkers privatstall.

I sportvagn gick det dock bättre. 1962 vann han VM-loppet på Sebring i en privat Ferrari, året efter Targan igen för Porsche och 1964 blev det segrar både på Reims och Montlhery förutom en andraplats i Le Mans 24-timmars med en brittisk Ferrari.

I Formel 1 blev det dock allt svårare för privatstallen att hänga med och efter tre säsonger med Cooper- och Brabhamvagnar för Rob Walker, startade Bonnier ett eget stall igen tillsammans med schweizaren Jo Siffert för F1 och F2. Joakims F1-säsong med en Cooper-Maserati, blev dock ingen höjdare. Då gick det bättre i sportvagnsracingen, där han fick en sits hos Chaparrall och vann VM-loppet på Nürburgring tillsammans med Phil Hill.

Han höll på med en hel del affärer vid sidan av racingen. Främst var nog dubbarna, Bon-Grip. Han hjälpte även barndomskamraten Jan Runnqvist med att starta ett konstgalleri i Schweiz. Joakim lämnade det engagemanget efter några år, men galleriet behöll namnet Galerie Bonnier.

1967 blev ett svagt år på racerbanorna och den karriären var nere på botten. Men så köpte Bonnier en begagnad Lola T70 och ett nytt kapitel startade.

Joakim brukade komma hem till Sverige och köra Kanonloppet varje år. Han hjälpte även arrangörerna att få dit andra toppförare. På våren 1968 kunde han så äntligen få ett SM-tecken, då han körde hem den tyvärr ganska tunna sportvagnsklassen i Sverige. Lolan hade målats gul med en röd-vit fartrand och Ecurie Bonnier körde i sportvagns-VM och, med en begagnad McLaren, även i F1-VM. Dessutom köpte Bonnier en McLaren racersportvagn, som han tog över till Amerika för den pengastinna CanAm-serien.

Till 1969 blev Bonnier bilhandlare igen, då han tog hand om racerbilstillverkaren Lolas Europa-agentur. Själv tävlade han flitigt med både en egen och med schweizaren Filipinettis Lola T70. Han skaffade även en Lotus för F1, men skrotade den efter en tävling.

Bonnier var med om två allvarliga krascher under 1969, men klarade sig tämligen oskadd. Däremot fick han se många av sina kamrater dö på tävlingsbanan och han var djupt engagerad i säkerhetsarbetet. Han talade flera språk flytande och var inte rädd för att ställa krav på arrangörer och ledare inom tävlingsorganisationerna.

Till 1970 initierade Joakim en ny EM-serie för 2-liters sportvagnar och vann själv förarcupen efter sex segrar i Lolas nya vagn. Han fortsatte sitt samarbete med Filipinetti och till nästa säsong blev det gott om sportvagnstävlingar. Bonniers lilla verkstad i Schweiz byttes ut mot en stor anläggning, där man också servade Lola-ägarnas bilar. Det blev även några F1-lopp med en annan gammal McLaren, men vid årets slut berättade han att F1-karriären var över och bilen från -68 hängdes upp på väggen i villan i Schweiz.

Till 1972 satsade Joakim på ett eget stall i sportvagns-VM och fick Lola att bygga nya Cosworth-drivna vagnar åt honom. Det var i princip Lolas fabriksstall, även om det drevs från Bonniers fabrik i Schweiz. De gula vagnarna, med Reine Wisell som en av förarna, var snabba, men stallet hade inte någon budget som räckte till för att konkurrera med Ferrari. Inför Le Mans ljusnade det dock och äntligen såg det ut som om Ecurie Bonnier var på väg att etablera sig på riktigt. Då tog det slut. Familjen förlorade en make och far, Sverige förlorade en stor racingambassadör och motorsporten en duktig förare, en drivande stallchef och en engagerad förarrepresentant.

Tomas Karlsson

Se även Bildmuseet - Racing.

Andra har även läst

BILDMUSEET-SVENSK DRAGRACINGHISTORIA-6

ÅRET ÄR 1968 OCH VI HÄLSAR PÅ KIM EDENBRO

RALLYPANEL TILL VOLVO AMAZON

BARBARA JOHANSSON