Spocapedia

Svenharry Åkesson

Svenharry berättar

Bäste läsare, denna story, som sträcker sig från omkring 1948-49 fram till dags dagar 2014 blir lång. Har tagit med både väsentligheter som bagateller då allt tillsammans bidragit till mitt stora motorintresse och övriga vansinnigheter.

Allt startade på grund av av ett telefonsamtal mina föräldrar fick ifrån Olle Anderberg, (OS-medaljören i brottning för er som kommer ihåg). Olle, som var släkt med min far, drev en bensinstation mitt emot Tunavallen i Eskilstuna. Denna kväll skulle det köras speedway på B-plan och ett sydafrikanskt lag skulle använda Olles tvätthall som garage och han hade fått friplåtar.

- Sätt Svenharry på bussen och säg att han skall byta buss på Fristadstorget upp till mig och sätt på honom varma kläder. Varken jag eller mina föräldrar visste vad speedway var för något men jag kom i alla fall iväg. Och jag visste var macken låg.

Vi, det vill säga jag och min fem år yngre bror med våra föräldrar bodde i Sahl och vi var ”nybyggare” då min far byggde det första egnahemmet där ute. Precis vid ”klyken” Vallby-Sundbyholm.

Jag blev helt såld redan efter första heatet och inte blev det sämre av att jag efter tävlingen fick leda tillbaka en speedwayhoj till macken. Mitt i strömmen av hemvändande åskådare. Gissa om man var både mallig och stolt?

Speedwayförare, det var, vad jag skulle bli. Nåja- det skulle dröja några år men cykelspeedway blev det och en dag i mars -53 så hade Eskilstuna Kuriren ordnat ett mästerskap på ABFs gård där jag vann. Det blev ingen större ära och berömmelse för min del, för mitt under prisutdelningen förkunnar en omkringkörande radiobil. - Stalin är död - Stalin är död. Och ett stort jubel utbryter bland publiken. Svenska folket var väldigt rädd för honom på den tiden och så här efteråt förstår jag att hans person kom före min.

Jag, och min kompis Lars Blomquist brukade ”hänga” hemma hos Joel Jansson, Olle Segerström, Bert Lindarv, Ove Bodin och allt vad de hette på den tiden i deras verkstäder när det jobbades med speedwaycyklarna och man insöp både teknik som svordomar man inte kunde tidigare. En dag fick jag reda på att en kille i Smederna, Lars Erik Andersson tror jag han hette, skulle lägga av och hade sin JAP till salu för 500:-.

500:- en mindre förmögenhet på den tiden men jag hade, sedan jag bestämt mig för hobbyn, börjat spara pengar. Jag hade, både genom hot som morot, fått min lillebror att hjälpa mig att samla in tidningar och järnskrot. Järnskrot, som i stan betalades med 12 öre kilot fanns i massor i gatorna i Sahl. Kommunen körde ut gjutsand från ett gjuteri och där fanns gott om järn. Gud vet hur många cykelkärror vi släpade de fyra km till stan. Men, jag hade fått ihop drygt 400:-

Vi kontaktade LE Andersson, Lasse och jag, då han ännu inte fått Jappen såld. Kunde han tänka sig att vänta några månader på de ca 90:- jag saknade? Efter en stunds betänketid så sa han ja. Puh, äntligen ägare till en riktig speedwayhoj. Denna ställdes i Lasses källare för jag vågade inte ta hem den. Farsan hade slagit ihjäl mig, det var jag övertygad om.

Mitt i allt detta får farsan ett bättre jobb i Västerås och huset i Sahl säljs och vi flyttar. Speedway i V-ås, nej, "Vesslorna” hade lagt ner några år tidigare och deras bana i Gryta utanför stan hade plöjts bort. Men nere vid småbåtshamnen fanns två raksträckor och en kurva kvar från en gammal bana. Dit leddes Jappen och kurvteknik tränades så gott det nu gick. Som 16-åring tentade jag in på teknis och fick snabbt en kompis som hette Lennart Nyberg. Mina klasskompisar var två år äldre än jag och Lennart hade både körkort som en Hillman.

Han föreslog att vi skulle lasta Jappen och åka till Avesta för där fanns en speedwaybana. Nordanö Motorstadion hette det. En bana mitt ute på ett gärde. Inget plank men väl en jordvall med ett enkelt staket på. Ett tunt lager med kolstybb på lera men ändock en bana. Snacka om lycka även om jag hade sju mil dit så hade jag ju min vän Lennart.

Svenharry Åkesson

Jag blev snabbt accepterad och gick med i Folkare Motorklubb som den hette innan ”Masarna”. En, som verkligen hjälpte mig från början, var legenden Valter ”LOKET” Persson. Han körde både speedway som 1000m på travbanor på den tiden men hade bestämt sig för att lägga av då han ”var för gammal”. Han var gudasnäll och lärde mig mycket både om körning som Jap-lära och tog hand om min motor vid flera tillfällen.

Här fick jag många vänner, jag minns tyvärr inte alla namn men Agnar Stenlund och speciellt Sören Sjösten glömmer jag aldrig. Så kul vi hade. Dom spöade alltid mig på träningen och jag svarade med att spöa dom i minigolf. Min speedwaykarriär slutade med en tre decimeter för kort motorcykel, hjärnskakning och ett knä stort som en fotboll i Vetlanda. Sålde, efter reparation, hojen till en konditor som hette Pelle och han betalade den med enkronor 1958 men medtog snällt en egendesignad tårta dekorerad med en formelbil då han hade avlyssnat mina ambitioner på ny karriär.

Jag visste det. Jag behövde stödhjul. Förbjudet i speedway så det fick bli bil istället.

Tävlingslicensen tog jag på Karlskoga-59 i en Fiat 1100TV vilken jag sedan tävlade med några gånger och bytte därefter till en Porsche 1600N och körde i SVK- serien det året. Det blev även några race i Stock-Car där mina medtävlare lyckades skrota tre fina amerikanare för mig. Det blev för dyrt för min plånbok då varje bil kostade ca 500:- innan man byggde om dem. Vi var ett gäng västeråsare som kallade oss Tigrarna och våra bilar målade vi gula med svarta slingor.

Svenharry Åkesson

Jag hade genom Jo Bonnier lärt känna en kille i Stockholm, Picko Troberg. Denne, plus Egert Haglund, Egon Wohlin m.fl. hade beställt ett Formula Junior-chassie plus kaross tillverkat av en ”Bus- Acke” Carlsson, som även byggde en egen bil. Detta var en uppförstorad kopia av en Cooper s.k. ”halvpanna”. Då Picko inte hade möjlighet att färdigställa bilen fick jag köpa den för en spottstyver. Då jag inte ville ha tvärliggande bladfjädrar började jag bygga om den men kom till slut fram till att den redan var omodern så projektet avslutades och vart den sedan tog vägen har jag glömt.

Om den nya klassen FJ visste jag bara vad som kunde läsas i Racing, Fart och Tfa men fann den intressant så jag åkte till London i januari-60 för att på Racing Car Show se dem i natura. Full av idéer började jag rita och konstruera men saknade lokal. En kompis hade ett stort garage med både svarv och svets och vi bestämde oss för att bygga vars en bil. Denna döptes till Spider MkI, för det skulle kanske bli fler. Denna bil finns i dag i Köge i Danmark och håller på att renoveras av Frank Thrusholm. Hoppas den kommer tillbaka på banorna. Jag var ju också sugen på att köra så under tiden inköpte jag en Elva fabriksracer av den kände motorfotografen Peo Eriksson och denna bil tävlade jag med både på asfalt som isbana vilket var vanligt på den tiden. Det blev några pallplatser men jag lyckades aldrig vinna något race.

Svenharry Åkesson

1962 hade jag fått jobb i Västerås kommun som lärare i Bil o Motorteknik i årskurs 9 samt yrkesskolan. Efter ha tröttnat på att ta isär och sätta ihop en gammal Volvomotor/v-låda femtioelva gånger så lyckades jag övertala rektorn på Tillberga skola att jag, tillsammans med eleverna och läraren i verkstadsteknik, Lars Erik Berg skulle få bygga en bil på lektionstid. Fick o´kay om jag betalade materialet. Så i sept.-62 började vi bygga bilen som kom att bli Spider MkII. Som vi slet, bilen ville jag ha klar till maj-63 då säsongen startade men lektionstiden räckte inte till utan Lasse och jag tillbringade många kvällar och nätter på skolan. Det gick så långt att en ”arg skattebetalare” i en insändare undrade varför det inte var släckt i skolan på nätterna. Det slutade med att vi gjorde färdigt bränsletanken och karossen i en städskrubb som vi fick utrymma var kväll. Bilen blev i alla fall klar till Velodromloppet och prisades både av konkurrenter som Egon Wohlin som besiktigade och provkörde bilen innan loppet.

Svenharry Åkesson

Denna bil tävlade jag med under-63 och nådde som bäst en andraplats. Hösten-63 ställdes bilen, utan motor undan på ett vagnslider utanför Skultuna då FJ klassen var slut och ingen ville köpa den. Då den, märkligt nog, stod kvar femtio år senare tog jag hem den och helrenoverade den. Ägs idag av David von Shinkel, Team Tidö och han tävlade med framgång i den på Köpenhams GP 2013.

Jag fann lärarjobbet för enformigt och bestämde mig för att starta ett bilplåtslageri i Västerås. Det fanns inget tidigare så marknaden borde vara stor. Jag både ritade som byggde verkstaden själv med hjälp av min far och bror på deras fritid. Den invigdes aug.-64.

Jag överhopades med jobb och fick börja anställa omedelbart. Samtidigt började jag tjäna pengar vilket man inte var bortskämd med så varför inte bygga en bil till den nya klassen Formel 3. Så blev det, en Spider MkIII Formel 3. Hyperlåg och slimmad för mina 64Kg. Det blev en mycket fin bil men tyvärr hann jag bara tävla några gånger med den då verkstan tog all min tid. Bilen såldes till Börje Björkquist i Helsingborg och i inbyte fick jag en Condor, en engelsk FJ som jag sedan sålde till en åkare i Varbergstrakten. Han var så lång att han fick förlänga bilen med en decimeter för att få plats.

Svenharry Åkesson

MkIII-an dök upp igen för en fem år sedan när jag besökte Bertil Carlsson i Magnarp. Där stod den tillsammans med Yngve Rosquist gamla Lotus 18. Då ägdes den av Leif Olsén i Malmö.

Jag köpte tillbaka bilen och totalrenoverade den för att kunna köra Historic Racing med den. Tyvärr visade det sig att jag var den ende i den klassen så bilen gick så småningom till England. Kördes i Monaco Historic GP av Chris Drake för några år sedan så den lever tydligen än.

Innan jag flyttade till Skåne-69 hann jag även bygga en Formel Ve. Spider Mk IV. Den blev prototypen till BMVee av vilka jag och Bertil Sollenskog byggde ett antal. Några färdiga och resten som byggsatser. Ett par av dem tävlas det fortfarande med i Historic Racing.

Under mina år i Västerås hann jag avverka och äga ett antal formelbilar som det skulle var kul att veta vart de tog vägen. Bla. Yngve Rosquist Cooper, En röd Cooper typ72, Pickos gamla Lotus 20 samt Egert Haglunds Brabham som jag också tävlade med -68.

Att jag flyttade söderut berodde på vintern -68-69. Fy f-n. 28-29 grader kallt, massor med snö och livet bestod bara av att skotta. Både trottoarerna runt vårt hus som gården på verkstaden. Vi sålde rubbet och flyttade till Skåne i januari-69 och när vi kom ner hit var det sju grader varmt.

Nu blev det inte så mycket med bilar längre utan jag började arbeta med teknisk design och hjälpte innovatörer med lösningar och prototyptillverkning och har under åren gjort hundratals olika produkter från stort till smått. Hann även starta ett brandsläckningföretag där jag arbetade med Halon 1211 och 1301 i både handbrandsläckare som släcksystem under en tio år. Tyvärr förbjöds Haloner som släckmedel till slut.

Jag hade en stor verkstad och bestämde mig för att i början av -80 talet bygga en häftig bil till min äldste son. Det hade blivit tillåtet att bygga sin egen bil och massor av Buggys byggdes runt om i landet. Jag skulle bygga en sportvagn. Den blev mer och mer avancerad under byggtiden och jag övertalades att ställa ut bilen när den blev klar i Uppsala på en Kit.Car mässa. Skulle jag inte ha gjort. Bilen döptes till ”Silver Hawk” då jag ville ha med sh i namnet och var gjord för att passa bottenplattan till en VW, antingen typ 1 eller 3. Gud vet hur många beställningar jag fick. Jag, som hatar att göra samma sak två gånger. En bekant som hade glasfiberföretag tog hand om tillverkningen men hann inte med alla beställningar så fler firmor kopplades in. Vad jag vet så tillverkades det ca 225 st vita bilar men hur många ”svarta” dom gjorde och sålde själva har jag ingen aning om.

Svenharry Åkesson

Jag tröttnade och sålde formarna till ett företag i Finland som fortsatte produktionen. Nu hade skattemyndigheterna vaknat och ville ha skatt på försäljningen av formarna också. Jag blev rekommenderad av min revisor att investera pengarna i ett nytt projekt så jag började rita en ny bil.

Svenharry Åkesson

Denna, kom efter en tävling i tidningen Bilsport att döpas till ”Sethera” då kravet på sh ingick i reglerna. Vinnaren av tävlingen, en ung grabb från Surahammar fick en kaross av mig, motor, stolar och lite annat smått o gott från bla. Dahlhems Bildelar och fick dessutom mottaga priset på Custom Show i Jönköping av självaste Lena Philipsson. Gissa om han var lycklig?

Vis av erfarenhet fick jag tillverkat en egendesignad vindruta till bilen. Det blev dyrt men det var inte lönt att plasta upp ”svarta” karosser för rutorna hade jag koll på. Setheran körde jag runt med på bilutställningar i hela Europa och som längst bort ställde jag ut den -90 i Tel-Aviv dit den flögs från Shiphol i Holland.

Många av bilarna färdigställdes med Audi drivlina av min tyske agent för arabmarknaden. Hann även konstruera om den till MkI innan jag sålde formarna till min agent i Holland som stod för den största marknaden. Så vitt jag vet tillverkas den fortfarande på beställning där. Här bör det tilläggas att jag hade bilbyggandet enbart som hobby och arbetade med att designa egna och andras produkter på dagtid.

Var under några år ordförande i MK Tändstiftet i Malmö och under den tiden ritade jag om speed-waybanan samt tillverkade ett fjädrande staket runt denna. Där hjälpte som tur var alla medlemmar till. Tog också upp klubben till div:1 vilket jag fick mycket bannor för av en del föräldrar till våra adepter som kom lite i skymundan då jag blev tvungen att stundtals hyra in både danska som polska förare för att slippa skämmas. Otack är världens lön.

Blev -93 kontaktad av en reklamsnubbe som undrade om jag kunde tänka mig att designa en bil som var det värsta, värsta. Den skulle, enl. honom användas som” Showstopper” av ett ölbryggeri. Det hela skulle finansieras av bryggeriet och intresserade sponsorer. Jag skulle stå för arbetet och bilen skulle så småningom bli min. Mina skisser, i ett tjusigt reklamblad, hur bilen skulle se ut sändes ut till företag med anknytning till bilbranchen och det började komma in material som motor, v-låda, däck och bromsslangar mm.

Så jag satte igång tillsammans med min son Per-Gunnar. När chassiet var klart och inga pengar kommit in och jag inte fick tag i upphovsmannen ställdes projektet undan. Jag hade satsat 60.000:- ur egen ficka och det fick räcka så länge.

Vi byggde, på fritiden, istället en Cobra-replika åt Per-Gunnar kring en Cheva drivlina. Vi designade och gjorde pluggen efter originalritning men med lite längre hjulbas för bättre plats bakom ratten, bredare skärmar samt gjorde om den fula torsknosen. Blev mycket lyckad och PeGe har med framgång gjort några stycken sedan dess.

-95 blev jag kontaktad av en Christian von Koenigsegg. Han, och en kompis till honom besökte mig för att höra om jag kunde designa en bil till honom. Efter att han förklarat sina önskemål tog jag med dem till verkstan och visade honom det som skulle blivit ”Sethera Falcon”. Han tände direkt och efter ett telefonsamtal med fadern som kom dagen därpå bestämdes att jag skulle färdigställa bilen och att de skulle stå för kostnaderna. Så blev det. Att det sedan skulle bli fler bilar var nog inte meningen från början men ”Sethera Falcon” blev prototypen till Koenigseggs bilar.

Svenharry Åkesson

Svenharry Åkesson

För närvarande renoverar jag min gamla Elva FJ -59 som jag i stora delar återfunnit tack vare en annons i Classic Motor men sedan får det vara slut med skruvandet.

Svenharry Åkesson

Svenharry Åkesson

Svensk motorsport

Denna artikel om Svenharry Åkesson är bara påbörjad, du kan hjälpa till genom att utöka den. redaktionen@spoca.se

Spoca 2014-02-17, uppdaterad 2016-09-08

Andra har även läst

BILDMUSEET-SVENSK DRAGRACINGHISTORIA-6

ÅRET ÄR 1968 OCH VI HÄLSAR PÅ KIM EDENBRO

RALLYPANEL TILL VOLVO AMAZON

BARBARA JOHANSSON